Det har varit en underbar helg. Och han har inte ens varit inblandad. Inte direkt i alla fall.

Lördagen ägnades åt jippo på stan med barnen. Solen sken, alla var glada, lugna, nöjda med tillvaron och all glass som fanns tillgänglig. Trots att jag njöt så av väder, samvaro och tillvaro fanns han där. I varje fiber. I varje aktivitet som företogs kom tankarna på hur det hade varit om Han hade varit med. Med oss. Som en liten…ja…jo….som en riktigt liten “hel” familj liksom. Han och jag och barnen. Vi. Ett vi där mer än en vuxen ryms.

Idag var han inte med. Nästan alls. Och det var en frist och en njutning i sig. Att bara ha en bra dag och klara av det utan distaktion från honom. Från mannen som ju ändå inte är där. Jag tog en trip down memory lane. Fick känna av svunna tider och ett svunnet liv. Ett liv som var mitt så länge och faktiskt, även fast jag oftast förtränger det, rymde en hel del glädje och lycka. Undrar om även Han som då var en del av mitt liv ser tillbaka och minns det ibland? Eller är det ett fenomen förunnat enbart oss kvinnor?

Nu är han hos mig. I varje tanke och i varje vrå smyger hans vålnad omkring, han finns i varje andetag, i varje hjärtslag. Inom mig är vi alltid tillsammans. Inom mig är vi alltid ett.

Sommaren ska ägnas åt eftertanke. Funderingar över hur livet ska levas. Vad vill vi, hur ska vi kunna hjälpa livet in på den bana som egentligen är den vi vill in på? Kan hända hamnar vi på samma bana. Kan hända inte. Det må så vara, men livet måste levas. Ingen av oss kan i långa loppet leva i detta vacum, denna icke existerande värld som vi på något sätt lyckats skapa tillsammans.

Lycka till då, singelmamman!

Det är verkligen så. Många val är så enkla och självklara att vi inte ens reflekterar över att vi dagligen gör dem. Att vi väljer banan istället för äpple eller latte istället för en vanlig kopp kaffe.

Sedan har vi andra, stora val. Val man grunnar länge och väl på. Val som man vet kommer att innebära en stor förändring i ens liv och som man inte vet hur man ska hantera. Val då man kan välja att välja eller inte välja. Men man väljer ju lik förbannat. Något. Eller någon.

Jag vill att han väljer mig. Utan att jag ber honom, utan att jag pushar honom, utan att jag ställer ett ultimatum. Men samtidigt så har jag kört på den metoden förut. Bara väntat, bidad min tid, varit tillgänglig och inte krävande. För att han själv ska få upp ögonen för att det är JAG som är mest speciell och MIG han vill vara med. Det fungerar inte! Då behöver han ju inte välja! Då har han ju allt, enkelt och lättillgängligt. Så jag måste välja att välja. Att be honom välja. Att ha eller inte ha, att vara min eller inte vara min. För är han inte min helt och hållet, då kan jag inte heller vara hans. Hur mycket han än betyder för mig. Så länge han inte väljer sliter han mitt liv i bitar och krossar mitt hjärta varje dag som passerar utan att han är min.

Dagarna går dock och jag drar mig för att ställa det där ultimatumet. Då han måste välja. Han är inte alls lycklig nu, det är jag säker på. Han tycker dessutom väldigt mycket om mig, det vet jag också med säkerhet. Men jag tror ändå inte att han kommer att välja mig. För att han är bekväm och helt enkelt man. Ego. Orkar inte, jag vill ha dig, men inte om det kräver SÅ mycket av mig. Äh, nej, då får det vara. Mister man en står det en tusen åter. Stämmer ju faktiskt. Och tyvärr i det här fallet. Mister han mig hittar han snart någon annan villig kvinna som charmas av hans händer, tunga, lena ord och kyssar. Det är jag övertygad om.

Så vad det handlar om är om jag är redo att mista honom. Att lämna honom bakom mig och gå vidare med mitt liv. Han som jag vill ha med varenda fiber i min kropp. Men som samtidigt får mig att gråta mig till sömns och dränka mina sorger i stora flaskor med bubbligt innehåll. Vilket är störst? Vilken känsla segrar i slutänden? Euforisk lycka i några timmar åt gången eller smärta, saknad, längtan och sorg i vecka efter vecka, månad efter månad. Tål att tänkas på.

Jag vältrar mig ofta. Längtar såååå efter en dag eller två utan att ha barnen hos mig, men jisses vad jag lider när jag är utan dem! Inte så att jag längtar ihjäl mig, mer att “vad ska jag göra nu annat än tycka synd om mig själv???”.

Så. Här sitter jag nu. Återigen. En kväll utan barnen och inte mycket mer sällskap än ett glas vin. Som inte ens smakar gott. Vill ju egentligen dricka något bubbligt och vitt, men det funkar ju inte md bara ett glas. När kommer sparkling wine på BIB egentligen ??

Tänkte jag skulle träna men uppfann ett obefintligt halsont. Dessutom regnade det ju ute. Tänk om jag skulle bli blöt mellan hemmet och bilen eller bilen och träningslokalen? Då kunde jag ju bli ännu sjukare! Nej, Out of the question. Går inte.

Och så slår längtan till. Allt jag vill. Allt jag kan tänka på . Allt jag önskar. Är att han vore här hos mig. Men det är han ju inte, för han är ju hos henne. Och det är så fel. Jag vet. Men åååhhhh, vad jag vill ha honom hos mig. Nära nära, bara nära. Mig.

Vi gör upp planer konstant.Ibland fungerar de, men lika ofta får vi ändra planerna eller rent av ställa in ett planerat möte. Sådant får man bara finna sig i som älskarinna. Man har ingen rätt, man kan inte ställa några krav. Det är en skitsituation helt enkelt. Han vet det och jag vet det ännu mer. Och jag avskyr det dessutom.

Jag älskar honom. Har gjort det länge. En morgon har han vaknat vid min sida. Under all denna tid. Jag vårdar minnet ömt. Så patetiskt så det förslår, men ändock.

Jag är det verkligen. Den Andra Kvinnan. Hur i hela friden hamnade jag här? Hur kan jag någonsin acceptera denna situation??? Jag är ju trevlig, snygg, smart, kvick, snabbtänkt och full av charm och utstrålning. Jag får män att intressera sig för mig , till och med att bli kära i mig, genom att bara vara jag. Och ändå. Han jag valt, han jag fallit för och han som alltid finns inom mig, är bara till låns. Men åhhh vad jag vill ha honom. Han är en “helt vanlig man”. Halvsnygg, kropp medel, jobb och karriär medel, en ändå har han allt. Allt jag vill ha och allt jag nånsin velat ha. Hans kyssar tar mig till himlen och tillbaks på en halv millisekund. Glittret i hans ögon och blickarna han ger mig är nog för att få mig att vilja ge allt, allt jag nånsin haft, för att vara hans. För att han ska vara min. Bara min.

Visst, jag borde ju ställa ett ultimatum. Hon som du inte är lycklig med men ändå delar ett liv med, eller jag. Jag som får dig att le med hela kroppen, som tillfredsställer dig så totalt såväl kroppsligen och psykiskt, som älskar dig utöver God Knows. Men det vågar jag inte. För det första. Du anar det nog men jag har aldrig uttalat det. Att jag älskar dig. Att det dansar och sjunger i mitt bröst varje gång din blick möter min. På ett sätt jag inte visste fanns. Mer än i litteraturen. Och jag är ju ändå 30+, mamma, har varit gift och upplevt mycket i mina dagar. Det är ingen oerfaren flicksnärta vi snackar om här inte. Eller har det varit så här tidigare? Har jag glömt? Nej jag tror inte det. Jag minns mannen jag gifte mig med väldigt tydligt. Allt som jag kände att “jo det där saknar han ju faktiskt….” Men åh vad han älskade mig. Jag trodde att det skulle räcka till oss båda. Men naturligtvis gör det aldrig det.

Var var jag nu? Jo just det. Ultimatum. Pick me, choose me, love me. Som Dr Gray sa i tv-serien jag följer slaviskt. Hon var den andra kvinnan utan att veta om det. Jag har dock vetat om det sedan dag ett. Dag ett var länge sedan nu. Jag har satt datum längs vägen. “Det där blir ett definitivt slutdatum, har det inte hänt nåt vidare då (aka he has left her for me…) så lämnar jag honom. För gott.” Jag har hittills inte lyckats… Han är så….beroendeframkalllande. Sex är ingen liten del i det hela, utan snarare helt jäkla gigantisk. Och jag är beroende.

Jag dagdrömmer om honom. Ständigt. Känner hans smak, hans doft. Förlorar mig i minnen av honom när jag borde koncentrera mig på annat. När han är närvarande fyller han hela min värld. Sedan är han under långa perioder allt annat än närvarande. Jag undrar ibland om jag inbillat mig. Om han verkligen är så bra? Så fin? Så underbar? Om hans ögon verkligen utstrålar det jag tycker mig se och om han verkligen menar allt han säger. Jag är ju lite skadad med. Säger han det här för att han är smart och vet vad jag vill och behöver höra? För att ha kvar mig? Det är ju praktiskt. Han har kakan och han äter den så ofta han vill. Jag ställer inga krav. Jag gör det enkelt för honom.

Men att vara Den Andra Kvinnan är däremot aldrig enkelt. Det gör ont som faaan! Men jisses vad jag älskar de stunder så det inte gör ont!!

Det är känslan man har när man inte klarar av saker på egen hand. När man, trots att det bär en emot, faktiskt måste be om hjälp. Jag har människor runt omkring mig som mer än gärna ger mig den hjälpen när jag ber om den, men trots detta så är det oerhört svårt och tungt för mig. Kan Själv, ligger djupt rotat. Kan Själv och Duktig Flicka. Jag undrar varför? Kanske för att min mamma alltid varit en Duktig Flicka och min pappa aldrig var så närvarande när jag växte upp?

Men när Pojken kräks på sig själv och i sin säng och tvättstugan ligger långt bort där maskinerna snurrar för fullt, då måste man ha hjälp. Kan inte lämna hemmet för att ta hand om tvätt och riskera att komma tillbaka till ledsen, rädd och nerkräkt son. HJÄLP. Hjälpen kom, lätt, enkelt och utan gnäll eller frågor. Bara så där självklart. Men GUD vad ensam, oerhört singel och hjälplös man känner sig!

Jag fick ett samtal idag. Med tack för senast. Från en sexuell relation. Ska man göra så nu för tiden??? Inte bara till den man var hembjuden på middag hos, utan nu ska man tydligen tacka för senast till dem man haft sex med också. Jaha.

Gör det nu i ett svep, även om det i många fall var länge sedan. Tack för senast alla exrelationer, långvariga som tillfälliga. Jag är säker på att ni alla var bra, på ert egna lilla sätt .

De har tagit min kropp i besittning. Hormonerna. Kände det i shoppingcentret i lördagsrusningen. Alla var där kändes det som. Och trots att jag egentligen kände mig rätt fin i kavaj, kjol och snygga boots, så var allt bara fel. Känslor som “de tittar på mig och tycker att jag är ful och fet” , “jag vill inte visa mig för nån” och “duger jag till nånting över huvud taget” kom i mitt huvud. Satte mig i bilen och åkte hem, tog av mig och kröp ner under täcket.

Mannen med pirret ringde. Vilket ju borde vara bra. Men inte nu. Nu bidrar han till känslorna. Han vill ha mig och han gillar mig skarpt. Det tvivlar jag inte på. Men jag kommer aldrig bli hans på riktigt. Det tvivlar jag heller inte på.

Idag är en dag då jag bara om och om igen slås av kärlekens starka känslor. Det är en ynnest att ha dessa underbara barn i mitt liv. Att få vara deras mamma och få ha dem här hos mig, nästan jämt. Är lite smått hemlighetsfullt glad över att deras pappa inte vill vara mer involverad. Med tanke på hans ovilja är det nog definitivt det bästa för barnen. Förståsigpåare får säga vad de vill. Men mina barn ska alltid alltid känna att de är nummer ett för mig och att jag finns här för dem, no matter what. Oavsett vad deras pappa väljer för prioriteringar i sitt liv.

Pojken och Flickan var sams, log, kramades och älskade sin mamma över allt idag. En mycket bra dag.

Mannen med pirret har funnits på sms, i telefon och i mina tankar hela dagen. Snart är det vår helt egna eftermiddag, kväll och natt. Har ni en gång träffat personen som bara genom att säga hej på telefon får pulsen att rusa, hjärtat att flimra och rummet att snurra? Då vet ni vad jag pratar om.

Gårdagen slutade inte bra alls. Exmannen påstod sig vara förkyld, så pass att han inte kunde träffa och ta hand om Flickan och Pojken några timmar under gårdagskvällen. Flickan har inte träffat honom på två veckor. Visade sig sedan att han var på tur på stan med flickvännen. Det gäller att prioritera. Slås återigen av samma gamla känslor; att jag är så nöjd med separationen, att jag är så besviken på mig själv att jag ens gängade mig med honom när det begav sig, att jag är ledsen för Flickans och Pojkens skull. Och framför allt att han fortfarande får mig att må så dåligt. Ska det aldrig ta slut?

Idag började sagen med att Flickan gastade ut fula ord till sin bror innan hon ens klivit upp. För att han vaknat och fått på sig kläder innan henne. Mitt tålamod på morgonen i stress och jäkt är icke existerande. Jag var en arg mamma. Då med. Alltid, känns det som. Snälla nån, ge mig snällpiller till mig och mina barn!!!

Fortsatte med Jobbet, som det var länge sedan jag trivdes med. Mailade med Mannen som ger mig pirr halva dagen, kändes det som. Alltid lite upplivande.

Nu då, kväll igen. Ilskan från gårdagen har lagt sig. Och ikväll ska jag verkligen göra det! De där sit upsen som jag var så duktig med flera veckor. I våras. Eller var det i höstas? Minns inte, men duktig var jag i alla fall.

Innan Flickan och Pojken somnade var de rara. Så där rara som bara mina barn kan vara*älskar*. Vi diskuterade äktenskap och båda var överens om att de ska gifta sig med mamma (Flickan) respektive pappa (Pojken) och att de alltid alltid ska bo med sin mamma. Försökte säga att jaja, jag påminner er när ni är 16…. men de förstod inte riktigt vad jag menade *konstigt* . Senare, när jag trodde de sov, hojtade Flickan “men maaamma…om jag hittar en pojke som är så där söt så att jag vill gifta mig med honom istället, då kan jag ju göra så här åt honom “pfui” (eller hur skriver man att man visslar?)”. Bara ler .

Blödig, jag, förresten?? Äh, alla grinar väl när Bachelorettepojkarna blir dumpade? *L*